.
:: : NYHETER : :: : SERIER : :: : PERSONGALLERI : :: : BOKEN : :: : PRESSMATERIAL : :: : KONTAKT : ::

2007/09/30

Brevbärarblues: s. 13

Tjahh, det tog igen ett bra tag innan jag fick den här sidan gjord. De som för fan borde ta sig i kragen och prioritera sina serier mer räcker upp handen:



(Fast det är också viktigt att demonstrera mot militärjuntan i Burma, som jag gjorde igår.)

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Vem är det som skäller på Ting Yay?
Svar: Det är hans storasyster. Men jag ska inte spoila för mycket ...

2007/09/15

Brevbärarblues: s. 12

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Vem är damen (?) i ruta två?
Svar: Det är Mademoiselle Jade, som på sätt och vis är föreståndarinna på bordellen. Hon övervakar allt det praktiska i huset - från anställningarna till städningen.
Många av figurerna här förekommer också i ett slags parallellt universum i min andra serie Drivgods. Så här såg Mademoiselle Jade ut när jag ritade henne i Drivgods 1998 ... (fast av nån anledning blev hon "Madame" på engelska).

Bordellerna drivs av staten, och är å ena sidan tänkta att fungera som ett "säkert" och "trivsamt" ställe för prostituerade att arbeta på och torskar att köpa sexuella tjänster på. Å andra sidan genererar de också inkomster till staten. De prostituerade betalar hyra för rummet där de arbetar (och i många fall också bor), och de betalar ganska mycket skatt på sin förtjänst. Dock har de ändå lite mer än genomsnittet i nettolön. I bottenvåningen finns också en restaurang där torskar kan äta och dricka till sitt hjärtas belåtenhet.

Ibland önskar jag att Eva skulle tapetsera om i sitt rum. Det är så ansträngande att rita dit varenda jävla putto.

2007/09/13

Brevbärarblues: s. 11

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Vad är det här för ställe där Eva bor?
Svar: Det är ett slags flickpensionat eller kommunalt boende, där fyra personer delar på varje rum. De har gemensamma kök, toaletter och duschrum. Hyran är billig, men eftersom i princip alla hyror överallt är billiga genom statlig subventionering, är problemet snarare att överhuvudtaget få tag på en bostad i de överbefolkade storstäderna med sin skriande bostadsbrist. Därför är sådana här lösningar vanliga.
(Bostadsfrågan är förstås också en anledning till varför Eva blev så jätteglad av det här telefonsamtalet ...)

2007/09/12

Brevbärarblues: s. 10

Klicka på bilden för att läsa.

Tinet + skraffering = big love

Sen jag kom till Berlin har jag upptäckt att jag använder mer graffiti i mina stadsbilder. Man vänjer sig vid det, och dessutom är det fint. För de kantonesiska graffitimålningarna här tog jag bara lite ord på måfå ur ett lexikon, och kluddrade till dem så mycket att det förhoppningsvis inte märks hur kass min handstil är, eller för den delen vad det egentligen står. (Jag talar inte kantonesiska, fast jag gärna skulle vilja. Trots att jag har kollat på så mycket Hong Kong-film är det enda jag kan säga på kantonesiska något i stil med "Vi är i trubbel!" ...)

Här är en gammal fabrik i mitt grannskap som inspirerade byggnaden på den här sidan lite (men jag orkade faktiskt inte göra den helt i tegelsten):



2007/09/09

Nej, större!!!

Bakom kulisserna:



Ibland glömmer jag (faktiskt) hur stora Evas bröst ska vara.

Bästa rutan på den här sidan enligt mig:



Jag skissar så här först, med blyerts, och sen tuschar jag direkt på det. Därefter suddar jag bort blyertsskisserna. Innan jag har skissat har jag skrivit manus och gjort en ungefärlig skiss för hur rutorna ska ligga.
Jag skulle ha tagit ett foto på mitt manusnotisblock också, men det fanns en spoiler på samma sida som manuset till den här sidan ...

Brevbärarblues: s. 9

Klicka på bilden för att läsa ...

En lång period av skrivkramp bröts plötsligt när jag fick för mig att lyssna på tre skivor av PJ Harvey som jag av någon oförklarlig anledning aldrig hade lyssnat på förut.

Ursprungligen hade jag tänkt att den här scenen skulle vara helt annorlunda. Men för några veckor sedan insåg jag att det inte funkade. Tyvärr hade jag då ingen aning om hur det skulle vara istället. Det kom jag på först igår.

Skrivkramp är väldigt frustrerande, men för det mesta är det bäst när jag inte tvingar mig att rita nåt som jag vet är bara skit, utan väntar tills det där magiska ögonblicket när jag plötsligt vet precis hur det ska vara, även om det kan ta veckor och månader tills det äntligen kommer.