I artikeln PG Tips No. 27: The Best Of 2009 Part 1: An International Perspective har Paul Gravett låtit serievetare från ett par olika länder, bl.a. Sverige, lista upp "2009 års bästa serier". Eftersom Eva-boken av ett sammanträffande passar in i den stora serieutgivningstrenden i Sverige 2009 - starka debutanter med vagina - är den med bland de svenska böcker som Fredrik Strömberg listar upp. Okej, kanske inte bara därför.
Jag funderade på att lista upp de enligt mig bästa serierna som kommit ut 2009, men det verkar som om jag knappt har läst några serier från 2009, om jag inte har varit med i produktionen. :o/
Jag kan däremot lista upp några av 2009 års intressantaste serier, som jag delvis kanske inte har läst än, eller har läst och blivit lite besviken på, samt de få som jag läst och faktiskt gillat.
Alison Bechdel: Husfrid - Den svenska utgåvan av Fun Home. En klaustrofobisk serie som maniskt refererar till klassisk engelsk litteratur, och handlar om att komma ut som lesbisk och få veta att ens pappa har varit i garderoben i alla dessa år. Tyvärr är den svenska översättningen inte sådär jättebra. Hrm.
Kerascoët: Jolies Ténèbres - Få serier har berört mig så mycket som den här. En flicka ligger död i skogen, och ur hennes lik kryper det fram små varelser (kanske aspekter av hennes medvetande) som försöker överleva utan henne. Serieskaparduon Karascoët har också gjort Miss Pas Touche, och åtminstone ett av banden har kommit ut under 2009, så jag nämner den också - som Serien Jag Längtar Mest Efter Att Få Läsa, Så Snart Som Möjligt.
Ulli Lust: Heute ist der letzte Tag vom Rest deines Lebens - Det är roligt med serieböcker på över 460 sidor. Den här är en självbiografisk berättelse om två österrikiska punkartjejer på 80-talet som tar sig till Italien utan pengar, och för det mesta får fixa övernattning och mat genom att ta emot de erbjudanden som nästan alla män de möter ger dem - ligg med oss, så får ni mat och en säng. Det blir en lång resa, som tar dem ända till Sicilien, där Ullis kompis blir tjenis med maffian och får jobba som prostituerad under dess beskydd, samtidigt som hon använder det fina rena heroinet som finns där i överflöd, och som Ulli själv också testar. Men hur otäckt det än blir har de alltid möjligheten att gå till polisen och få skjuts raka vägen hem till mamma och pappa. Och det är precis vad de också gör på slutet, och Ulli tackar sina föräldrar djupt i företalet. Jag hoppas att den här något störiga medelklassäventyrsaspekten, som gör berättelsen trygg och lagom okontroversiell, inte är en bidragande orsak till att boken har blivit en sån smash hit i Tyskland.
Lina Neidestam: Zelda - Jag har inte läst den än, men jag vågar hoppas att den inte är dålig.
Bryan Wood och Ryan Kelly: Local - När jag såg den lyxiga hardcoverutgåvan gav den mig mentala orgasmer. Serien är inte så hemskt dålig - den handlar om en lite irriterande ung medelklasstjej som aldrig har fått lära sig några gränser hemma, och som nu är på drift från stad till stad och lär sig att leva den hårda vägen, ofta genom att testa sina gränser på andra stackars människor. Och ja, på slutet när hon är färdig med det kan hon återvända hem och ta över sin familjs jävla stora hus. Ho hum. Whee, ännu ett medelklassäventyr.
Local riskerar tyvärr att falla i kategorin "serier gjorda av män om tjejer som är dumma i huvudet" (ofta av wannabe-Hernandezar och wannabe-Terry Mooresar som dock inte har tillräckligt med själ och hjärta och kanske i själva verket hatar kvinnor), men räddas delvis av teckningarna. Hardcoverutgåvan har dock en massa onödiga extrasidor mellan varje kapitel och en massa ointressant extramaterial i slutet, så i kombination med den lösa berättarstrukturen blir behållningen i slutändan mindre än förväntningarna.
Winshluss: Pinocchio (den tyska utgåvan) - En helt sjuk interpretation av Pinocchio, med element av Snövit, varulvsfascism, galna uppfinnare, pingviner med krossat hjärta som blir självmordsbombare, och en hel del annat. Den gör mig exalterad och illamående på en gång. Även om Winshluss kanske är en av alla dessa dumma människor som gillar katter men ogillar hundar.
Jag har säkert glömt bort något jättebra, men jag får väl eventuellt komplettera senare.
2010/01/12
2010/01/08
Recension i DN
"Gud skapade vår värld på sex dagar, påstås det ibland. Tinet Elmgren tar sju serieberättelser på sig för att skapa sin. (...)"
Äsch, fortfarande ingen sågning. V`(oo)´V
Äsch, fortfarande ingen sågning. V`(oo)´V
2009/12/16
Recension från Nittonde stolen!
"Tinet Elmgren gör årets actiondängare" är en av de allra roligaste recensionerna hittills.
Det är lite roligt med den obligatoriska Modesty Blaise-jämförelsen (jag har aldrig läst Modesty Blaise).
2009/12/07
Uppvärmningsbild
2009/12/03
Läsarreaktioner
Nu har jag ju hållit på och länkat till "officiella" recensioner i tidningar osv.
Men vad har vanliga läsare sagt, folk som har läst för sitt eget högsta nöje?
Här är några läsarreaktioner:
Men vad har vanliga läsare sagt, folk som har läst för sitt eget högsta nöje?
Här är några läsarreaktioner:
"Jodå, jag gillade den, hon är ju grymt bra på att berätta, episoduppläget kändes liksom Lone Wolf and Cub och sen var det liksom Jaques Tardi-känsla. Jag gillar den skarpt!" - Elias
"This is beautiful." - Giordano
"Very interesting … You naughty girl!!!" - Shareen (den enda uppriktiga reaktionen jag fick i USA ...)
"Aaah … Eva." - Marco
"Comics with rockhard prostitutes and a CHINESE MALE LEAD? Hot damn, what the fuck? Ting Yay seems a little too pushover though, so he ain’t my type." - prettyprophet
"))) кузьмичов ты её комигз ЕVA смотрел ? She’s a killing machine." - Bravlin
Min dator föll i koma och vaknade först efter en omformatering (jag får väl skylla mig själv när jag döpte den efter Battle Angel Alita - nu är vi alltså inne på Last Order!). Jag kan inte komma på lösenordet till det epostkontot där jag får det mesta av min serierelaterade epost (ledtrådsfrågan jag har där är helt bisarr, jag fattar inte hur jag tänkte). Men när jag väl har hackat mig in där igen hittar jag kanske fler läsarreaktioner ...
2009/11/27
Nejjjjeeeeeh! €@&%$§#!!!! + Prostituerade som superhjältar?!
Jag har varit i New York hela månaden, och blev tidigt under min vistelse tipsad om utställningen There Goes My Hero på Center for Book Arts, om seriehjältinnor som sparkar rumpa. Nu när jag äntligen fick arslet av vagnen och tänkte gå dit är det €$#¤& thanksgiving-helg och museet har stängt ända tills vi reser hem igen på måndag. ;_;
Så jag får googla deltagarna själv och kolla upp dem, för det verkar vara en hel del intressanta grejer, t.ex. Blanka Amezkuas broderier och Wanda Ortiz puertoricanska superhjältinna från Bronx, Wepa Woman.
////////////////
Nåt annat som jag hittade här är boken Rent Girl av Michelle Tea och Laurenn McCubbin, en självbiografisk illustrerad berättelse ("bilderbok för vuxna") om en ung lesbisk tjej som uppmuntras av sin psykopatiska flickvän att bli sexarbetare hon också.
Boken är rent allmänt supersnygg, med illustrationer i svart, grått och rött, de första sidorna var engagerande, och på baksidan stod det "Avoiding the stereotypes of prostitute as victim or superhero ..." - vilket gjorde mig väldigt nyfiken. Det är visserligen exakt vad en förläggare måste skriva för att kunna sälja en sån här bok (i USA), men om det låg något i det ville jag väldigt gärna veta vad.
Nåja, eftersom det är en sann historia är det rätt självklart att huvudpersonen Michelle inte är någon "superhjälte". Men hon är inte heller något "offer" som måste räddas. Hon har föga sympati för de patetiska torskarna som lever i illusionen att de kan köpa sig vänskap och närhet (inte helt oväntat om man är lesbisk - särskilt obehagligt är det när hon får orgasm mot sin vilja när hon jobbar). När hon med tiden blir allt mer cynisk är hon ibland riktigt elak mot vissa av dem och hittar på olika sätt att förnedra dem.
Hon kan ta kontroll över situationen med torskarna, men hon kan inte kontrollera att det är jävligt svårt för en arbetarklasstjej utan utbildning och särskilda ambitioner att klara sig finansiellt. Att sexarbete skulle vara snabba cash visar sig dock snart vara en sanning med modifikation - hon tjänar rätt mycket, men det är ändå aldrig tillräckligt, och det tär en hel del på Michelle, själsligt och kroppsligt.
Boken planar ut lite med att Michelle berättar om hur hon och hennes andra flickvän försöker sig på att sälja kokain för att kunna resa till Grekland och vara "fria på riktigt". De konstaterar att de inte har vad som krävs, och när de säljer sex tillsammans är det inget kul. Men pengarna de skrapar ihop räcker åtminstone till en resa till Disneyland ...
Teckningarna är fulsnyggt kalkerade av från fotografier på personer som ibland inte riktigt motsvarar beskrivningen i texten: det saknas tatueringar, tatueringarna som finns i teckningarna är lite fel, och en del personer har annorlunda figur. Figurerna tittar ofta på läsaren och ser uttråkade eller sarkastiska ut. Teckningarna tillsammans med den något ostrukturerade berättelsen och den totala avsaknaden av korrekturläsning ger boken en extra dimension som förankrar den ännu fastare i den imperfekta verkligheten: en riktig människa har skrivit det här och konstant förväxlat "then" och "than", och en riktig människa har tecknat bilderna som symboliska, iscensatta kulisser, inte att förväxlas med personerna av kött och blod och miljöerna av sten, fibrer och metall som berättelsen handlar om.
Nu vet jag inte om allt detta var avsiktligt alls, men det kan ju göra detsamma. V^(oo)^V
Laurenn McCubbin gör en hel del annat kul - kolla in hennes hemsida.
Michelle Tea har skrivit många andra böcker, och hon har dessutom gett ut novellantologin Without a Net: The Female Experience of Growing Up Working Class - där kvinnor från arbetarklassen för omväxlings skull själva skriver om sin verklighet. Jag håller på att läsa den just nu.
////////////////
Det här med stereotyperna om den prostituerade "som superhjälte eller offer" gör mig förresten väldigt nyfiken på verk där prostituerade faktiskt är superhjältar. Var finns det sånt överhuvudtaget? The Pro av Garth Ennis och Amanda Conner? Frank Millers Catwoman? Men det är väl inte så oväntat att ifall superhjälteserier har prostituerade som huvudpersoner så är de ... superhjältar.
Det här måste hur som helst vara en specifikt amerikansk stereotyp om stereotyper.
Så jag får googla deltagarna själv och kolla upp dem, för det verkar vara en hel del intressanta grejer, t.ex. Blanka Amezkuas broderier och Wanda Ortiz puertoricanska superhjältinna från Bronx, Wepa Woman.
////////////////
Nåt annat som jag hittade här är boken Rent Girl av Michelle Tea och Laurenn McCubbin, en självbiografisk illustrerad berättelse ("bilderbok för vuxna") om en ung lesbisk tjej som uppmuntras av sin psykopatiska flickvän att bli sexarbetare hon också.
Boken är rent allmänt supersnygg, med illustrationer i svart, grått och rött, de första sidorna var engagerande, och på baksidan stod det "Avoiding the stereotypes of prostitute as victim or superhero ..." - vilket gjorde mig väldigt nyfiken. Det är visserligen exakt vad en förläggare måste skriva för att kunna sälja en sån här bok (i USA), men om det låg något i det ville jag väldigt gärna veta vad.
Nåja, eftersom det är en sann historia är det rätt självklart att huvudpersonen Michelle inte är någon "superhjälte". Men hon är inte heller något "offer" som måste räddas. Hon har föga sympati för de patetiska torskarna som lever i illusionen att de kan köpa sig vänskap och närhet (inte helt oväntat om man är lesbisk - särskilt obehagligt är det när hon får orgasm mot sin vilja när hon jobbar). När hon med tiden blir allt mer cynisk är hon ibland riktigt elak mot vissa av dem och hittar på olika sätt att förnedra dem.
Hon kan ta kontroll över situationen med torskarna, men hon kan inte kontrollera att det är jävligt svårt för en arbetarklasstjej utan utbildning och särskilda ambitioner att klara sig finansiellt. Att sexarbete skulle vara snabba cash visar sig dock snart vara en sanning med modifikation - hon tjänar rätt mycket, men det är ändå aldrig tillräckligt, och det tär en hel del på Michelle, själsligt och kroppsligt.
Boken planar ut lite med att Michelle berättar om hur hon och hennes andra flickvän försöker sig på att sälja kokain för att kunna resa till Grekland och vara "fria på riktigt". De konstaterar att de inte har vad som krävs, och när de säljer sex tillsammans är det inget kul. Men pengarna de skrapar ihop räcker åtminstone till en resa till Disneyland ...
Teckningarna är fulsnyggt kalkerade av från fotografier på personer som ibland inte riktigt motsvarar beskrivningen i texten: det saknas tatueringar, tatueringarna som finns i teckningarna är lite fel, och en del personer har annorlunda figur. Figurerna tittar ofta på läsaren och ser uttråkade eller sarkastiska ut. Teckningarna tillsammans med den något ostrukturerade berättelsen och den totala avsaknaden av korrekturläsning ger boken en extra dimension som förankrar den ännu fastare i den imperfekta verkligheten: en riktig människa har skrivit det här och konstant förväxlat "then" och "than", och en riktig människa har tecknat bilderna som symboliska, iscensatta kulisser, inte att förväxlas med personerna av kött och blod och miljöerna av sten, fibrer och metall som berättelsen handlar om.
Nu vet jag inte om allt detta var avsiktligt alls, men det kan ju göra detsamma. V^(oo)^V
Laurenn McCubbin gör en hel del annat kul - kolla in hennes hemsida.
Michelle Tea har skrivit många andra böcker, och hon har dessutom gett ut novellantologin Without a Net: The Female Experience of Growing Up Working Class - där kvinnor från arbetarklassen för omväxlings skull själva skriver om sin verklighet. Jag håller på att läsa den just nu.
////////////////
Det här med stereotyperna om den prostituerade "som superhjälte eller offer" gör mig förresten väldigt nyfiken på verk där prostituerade faktiskt är superhjältar. Var finns det sånt överhuvudtaget? The Pro av Garth Ennis och Amanda Conner? Frank Millers Catwoman? Men det är väl inte så oväntat att ifall superhjälteserier har prostituerade som huvudpersoner så är de ... superhjältar.
Det här måste hur som helst vara en specifikt amerikansk stereotyp om stereotyper.
2009/11/06
Recension i Bild&Bubbla
Den här recensionen handlar faktiskt inte om boken, utan om fanzinet Asbesthjärtan, som bara innehåller korthistorian Asbesthjärtan samt halvnakenbilder på Leoparden. Bild&Bubbla brukar vara lite på efterkälken, och den här recensionen skrevs säkert någon gång i våras, men publicerades för inte alls så länge sen.
Hur som helst, det är en jättegullig recension skriven av Mikael Sol! ♥ ♥ ♥ (Gå och fangirla/-boya honom!)
Klicka på bilden för att läsa:
Hur som helst, det är en jättegullig recension skriven av Mikael Sol! ♥ ♥ ♥ (Gå och fangirla/-boya honom!)
Klicka på bilden för att läsa:
2009/11/02
Recension på Shazam.se
Rikard på Shazam.se skriver bland annat detta:
Men allvarligt talat känns svartvitt bara som det enda naturliga för mig. Att göra en hel serie i färg känns omständligt, konstigt och på något sätt också onödigt - läsaren kan själv fylla i färgerna i sitt huvud, det behöver jag väl inte hjälpa till med.
Jag har läst budgetutgåvor av en del europeiska serier, som t.ex. Jeremiah, i svartvitt med bara linearten. Jag gillade dem mycket bättre så än med färgläggning.
"Skönt feministisk" är förresten ett roligt uttryck - lite mer coolt eller t.o.m. badass än bara "feministisk". Men könsrollerna i Eva är inte alls omvända, utan männen och kvinnorna där speglar bara rent faktiskt hur det ser ut i min verklighet ...
Nu sa ju Marx att konsten inte är en spegel med vilken man återspeglar verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den, men jag formar kanske verkligheten i den här frågan genom att visa vad jag ser i min spegel, när det ju uppenbarligen inte stämmer överens med allmänt vedertagna könsroller.
Omslaget till albumet är toksnyggt och måste lätt vara det snyggaste svenska i år, färgerna är helt underbara och jag är nyfiken på hur albumet som är svartvitt skulle ha sett ut i färg. Jag tror det skulle varit riktigt snyggt.Tjahh, men om jag hade gjort hela albumet i färg skulle det ha tagit fem miljoner år att få klart!!!! Och så hade det kostat mycket mer att trycka.
Men allvarligt talat känns svartvitt bara som det enda naturliga för mig. Att göra en hel serie i färg känns omständligt, konstigt och på något sätt också onödigt - läsaren kan själv fylla i färgerna i sitt huvud, det behöver jag väl inte hjälpa till med.
Jag har läst budgetutgåvor av en del europeiska serier, som t.ex. Jeremiah, i svartvitt med bara linearten. Jag gillade dem mycket bättre så än med färgläggning.
"Skönt feministisk" är förresten ett roligt uttryck - lite mer coolt eller t.o.m. badass än bara "feministisk". Men könsrollerna i Eva är inte alls omvända, utan männen och kvinnorna där speglar bara rent faktiskt hur det ser ut i min verklighet ...
Nu sa ju Marx att konsten inte är en spegel med vilken man återspeglar verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den, men jag formar kanske verkligheten i den här frågan genom att visa vad jag ser i min spegel, när det ju uppenbarligen inte stämmer överens med allmänt vedertagna könsroller.
2009/10/28
Lästips
Sexsäljarens jag – ”en tjänst” av Kristina Lindquist på Arbetaren har en hel del intressanta poänger.
Av en slump såg jag dessutom just Jon Stewart prata med Stephen J. Dubner om hans bok SuperFreakonomics - Global Cooling, Patriotic Prostitutes, and Why Suicide Bombers Should Buy Life Insurance på The Daily Show idag. Dubner påpekade bland annat att det är mer sannolikt att en prostituerad i USA idag utför sexuella handlingar med en polis än att hon/han blir arresterad av polisen. Vilket kanske sätter en del saker i perspektiv, om man inte hade insett det redan.
Av en slump såg jag dessutom just Jon Stewart prata med Stephen J. Dubner om hans bok SuperFreakonomics - Global Cooling, Patriotic Prostitutes, and Why Suicide Bombers Should Buy Life Insurance på The Daily Show idag. Dubner påpekade bland annat att det är mer sannolikt att en prostituerad i USA idag utför sexuella handlingar med en polis än att hon/han blir arresterad av polisen. Vilket kanske sätter en del saker i perspektiv, om man inte hade insett det redan.
2009/10/16
Inget statligt litteraturstöd till Eva
Inte för att det förvånar mig, så trashig som Eva är ...
Som Horst säger:
"Det måste ju ha varit inehållet, möjligen även dina flotta teckningar utanför de just nu gällande seriekonstnärliga ramarna.
Men mest nog innehållet som måste ha skrämt bort dem precis som hos Bitchy 3: en hora som inte är nedknarkad, som inte bli misshandlad av torskarna, som inte haft massor med pojkvänner som misshandlat henne, inte ens pappan och halva manliga släkten verkar ha dragit över henne i barndomen. Hon verkar trivas med att vara hora! Och hon använder ohejdad våld (det får kvinnor bara göra i film eller i bra litteratur). Eva ligger alltså så långt det bara går utanför sveriges feministiska, politiska och kulturella konsens. Och då skulle KR gå emot det? Sällan."
Eva blir ju misshandlad av flera stycken torskar, men "problemet" är väl att hon kan försvara sig och inte är något Lilja 4-Ever-"offer".
Men om det stämmer annars är väl min feminism inte kulturrådets feminism ...
Men Horst hade ändå nästan halvt räknat på att Eva skulle få kulturstöd, så nu är han ledsen. Gör honom glad igen genom att köpa boken om du inte redan har gjort det!
Det statliga litteraturstödet fördelas av Statens Kulturråd och delas ut i tio kategorier, varav tecknade serier är en. [...] Syftet med litteraturstödet är enligt Kulturrådet "att främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen så att läsarna garanteras ett brett urval av god litteratur". (Mer på Seriewikin.)På Komika Magasin finns en redovisning för vilka serieböcker som har fått avslag respektive bifall åren 2007 och 2008.
Som Horst säger:
"Det måste ju ha varit inehållet, möjligen även dina flotta teckningar utanför de just nu gällande seriekonstnärliga ramarna.
Men mest nog innehållet som måste ha skrämt bort dem precis som hos Bitchy 3: en hora som inte är nedknarkad, som inte bli misshandlad av torskarna, som inte haft massor med pojkvänner som misshandlat henne, inte ens pappan och halva manliga släkten verkar ha dragit över henne i barndomen. Hon verkar trivas med att vara hora! Och hon använder ohejdad våld (det får kvinnor bara göra i film eller i bra litteratur). Eva ligger alltså så långt det bara går utanför sveriges feministiska, politiska och kulturella konsens. Och då skulle KR gå emot det? Sällan."
Eva blir ju misshandlad av flera stycken torskar, men "problemet" är väl att hon kan försvara sig och inte är något Lilja 4-Ever-"offer".
Men om det stämmer annars är väl min feminism inte kulturrådets feminism ...
Men Horst hade ändå nästan halvt räknat på att Eva skulle få kulturstöd, så nu är han ledsen. Gör honom glad igen genom att köpa boken om du inte redan har gjort det!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
