.
:: : NYHETER : :: : SERIER : :: : PERSONGALLERI : :: : BOKEN : :: : PRESSMATERIAL : :: : KONTAKT : ::

2008/05/14

Recension

Whee, Ortwin på Germanga skrev en lite utförligare recension av mina tyska fanzin.

Där tar han bl.a. upp frågan huruvida mina serier är manga (eller för den delen germanga, det ord han använder för det som jag kallar mengä). Det är lite kul, för en av invändningarna som han nämner är att jag har väldigt "klassiska" layouter. Men just mina layouter är massivt influerade av Katsuhiro Otomo (det var från honom jag snodde idén att aldrig ha rutor utan ramar; jag har brutit mot den principen då och då, men jag har hittills inte varit nöjd med hur det blev då). Otomo är förvisso i sin tur influerad av europeiska serier, men det är inte alls ovanligt med "klassiska" layouter i andra typer av manga än jättekommersiella shojo och shonen manga ...

Kanske det är så att man har en ännu snävare syn på vad som är manga i Tyskland än i Sverige ...?


Nu menar jag inte att jag skulle teckna ren manga. För det gör jag inte. V`(oo)´V

4 kommentarer:

ainur sa...

Är det då typiskt för tyska serier att bara ha rutor med ramar? Ralf König har det inte alltid... (Och Wilhelm Busch ritade aldrig ramar!)

Men jag skulle tycka det vore kul om folk identifierar din stil som just "germanga"... inte mengä... eller GävleManga!

Jag vill teckna fumetti ;_;

Tinet sa...

Är inte fumetti vad icke-italienare kallar såna där fotoserier? z:(:)/

Med mengä menar jag tysk manga, medan svensk manga är mänga (kinesisk manga är ju manhua och koreansk manga är manhwa) ... Fast orden är förvillande lika, så germanga är kanske mer användbart.

Jag tror att det är rätt mainstream-frankobelgiskt ändå att ha ramar omkring alla rutor. Ralf König är ju rätt experimentell (och läser enligt egen utsago knappt några andra serier) ...
Men ordningen på rutorna är hos mig snarare japansk - Horst blir ofta förvirrad över i vilken ordning han ska läsa när det är två små rutor ovanpå varandra till vänster och en stor ruta till höger, för europeiska serier verkar vara mer rigidt horisontellt orienterade, medan japanska är mer logiskt konsekventa.

ainur sa...

Man får rita små pilar åt Horst!

Vilket får mig att tänka på en del konstiga små hangups som jag har. Jag undviker omedvetet tankebubblor (varför??) och även fast jag tycker det är kul att rita förklarande små pilar gillar jag inte att använda dem i rutlayouten. Dessutom undviker jag inre berättarröster fast jag bara tycker de är jobbiga i skönlitteratur, inte i serier (man ser ju ändå händelserna 'utifrån' genom bilderna och det är kul med kontraster mellan berättarrösten och bilderna). Nu när jag skrev Andy-avsnittet med inre berättarröst blev det ju skitbra. (Få se när jag orkar tuscha hela så jag kan bevisa det...)

Fumetti är ett roligt ord för serier eftersom det betyder "små rökmoln".

Tinet sa...

Jag gillar inte heller att tvingas använda tankebubblor, fast det beror lite på figuren. Eva passar inte för tankebubblor, medan Willie av naturen tänker mer, så tankebubblor funkar med henne.

Inre berättarröst funkar generellt bäst om berättelsen är skriven helt ur den personens perspektiv. Om man inte vill ha bara en figurs perspektiv kan man göra tricks som att skriva olika kapitel ur olika figurers perspektiv (en som gör det rätt bra är Jesse Hajicek, vars shonen-ai-fantasyböcker jag har hållit på och slukat under de senaste veckorna).

Jag funderade i början på att använda en inre berättarröst för Eva, eftersom det skulle vara så där mysigt hårdkokt och noir, som det brukar vara i deckare, Sin City och Blade Runner. Men eftersom Eva inte tänker så mycket funkade det ju inte. :o/
Kanske jag kan göra nån berättelse om en annan figur, t.ex. Nicole, som skulle ha inre berättarröst.

Whee, det ska bli kul att läsa Andyserien ... med MOCHI.