Jag gjorde just Mary Sue-litmustestet på Eva. Resultatet blev 43:
"36+ - [...] original fiction authors, at this point your characters are likely to provoke eye-rolling and exclaimations of 'yeah, right!' from your readers. (Well, at least from me.) Immediate workover is probably in order."
Del 1
Fråga 1.
Det är ju faktiskt normen att prostituerade jobbar under pseudonym, så jag kanske hade kunnat skippa att hon har hittat på sitt namn själv.
Jag minns inte riktigt, men jag misstänker att jag verkligen tog hennes namn direkt av från Eva Bates i Fannie Flaggs Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Cafe, fast räknas det som en "fandom"?
Men jag tänkte faktiskt på Eva i Bibeln när jag valde det namnet, så WTF. Även om Lilith säkert hade passat bättre ...
Fråga 5.
Ja, jag tycker absolut att Eva är så attraktiv att jag skulle dejta henne på stubinen om jag bara fick chansen och hon skulle visa sig vara bisexuell.
Fråga 12.
Räknas rött hår som icke-normativt? Jag gissade på ja (inte minst när en oproportionerlig andel av alla påhittade figurer verkar ha rött hår, så det borde ju vara Mary Sue-varning).
Eva har tatueringar, men det är kanske inte så ovanligt i hennes kretsar. Även om de beryktade intimtatueringarna nog faller i den här kategorin ändå.
Fråga 16.
Ja, en del av Evas kläder är från min egen garderob ...
Hon har käder som får henne att se "sexy and badass" ut, fast det brukar man ju ha om man jobbar som prostituerad, så det kanske jag hade kunnat skippa.
Fråga 23.
Jag anser absolut att eva är en idealisk förebild. XD
Fråga 25.
Hon har väl en viss rebellisk sida ...
Fråga 29.
Ja, hon har väl rätt eldfängd personlighet.
Fråga 30.
Om det räknas som "provocera" när folk vill tortera henne har hon ju dödat folk efter att ha blivit provocerad ...
Fråga 38.
Ja, jag fascineras väl lite av att jobba som prostituerad, men jag fascineras också av brevbäraryrket (borde göra Mary Sue-test på Ting Yay med!)
Fråga 53.
Förutom sitt modersmål (ryska) snackar hon kantonesiska också. (Undrar hur många Mary Sue-poäng jag själv skulle få ...?)
Fråga 54.
Eva lyckas med det mesta hon företar sig ...
Fråga 59.
Hon fick sin Makarov av nån typ som var lite av en mentorsfigur. Kanske. Fast hennes förflutna är rätt höljt i dunkel.
Fråga 70.
Eva rymde hemifrån, och hon levde på gatorna.
Fråga 75.
Om vi ska tro på vad hon sa i Drivgods rymde hon från ett tvångsäktenskap.
Del 2
Fråga 2.
"Alla" = Ting Yay. Jag tycker att han är hott, så jag skulle nog "hook up" med honom, även om hans personlighet kanske inte riktigt är mitt ideal.
Fråga 4.
Att jobba som prostituerad är rätt stigmatiserat.
Fråga 5.
Ja, och mer än alla andra figurer tillsammans.
Del 5 (de-suifiers)
Fråga 2.
Ja, hon har varit lat och självisk, vill jag minnas ...
----
Ting Yay har 17 Mary Sue-poäng.
Jag själv har 26 Mary Sue-poäng. XD
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Skrev inte hon som hade gjort testet nånstans att man alltid måste avväga ovanligheten i något karaktärsdrag mot normerna i den värld som huvudpersonen lever i? Om alla är t.ex. otroligt vackra så är det kanske inget Mary-Sue kriterium, det är bara ett tecken på att det är shojo-manga... Och en diskbänksrealistisk polis som har ångest över sin skilsmässa och är nykter alkoholist men ändå löser alla fall är en typiskt svensk deckar-Mary-Sue.
Om man gör historier i bästa pulp-anda behöver man nog inte ta Mary-Sue-varningar på så hemskt stort allvar. Philip Marlowe eller Shaft skulle nog inte klara testet... Jag ser på Eva som en vit Coffy eller någon annan Pam Grier-roll från 70-talet. Klart att hon ska vara enastående!
Om man tittar på äldre pulp fiction är det ju hjältarnas bisarra bakgrundshistorier, förklädnader, alias och hemliga förmågor som gör dem spännande. När jag läser om The Shadow eller Doc Savage tycker jag att typerna är roliga men jag saknar personkemi, karaktärsutveckling och annat som äventyrspulp inte lägger ned så mycket vikt vid. Din stora styrka är att du har allt i dina serier - äventyr, drama, vardagsrealism, filosofi. Portioneringen växlar bara.
Jo, jag avvägde ju ovanligheten i karaktärsdragen mot normerna i den här påhittade världen, men ibland blev det lite tveksamheter.
Berättelserna om Eva är ju hur som helst helt klart pulp, men det är ändå kul att kolla in Mary Sue-tendenserna. (Eller också se resultatet som en varning om att hon kanske inte är *tillräckligt* mycket som en sann pulp-hjältinna ...)
Det är också rätt kul att nästan alla huvudpersoner i historierna jag hittade på i lägre tonåren skulle klassas som Mary Sues enligt det här testet. Willie i Drivgods skulle vara värsta Mary Suen om jag hade följt mina ursprungliga utkast, men nu fick hon bara 16 MS-poäng. Det kanske är ett stadium man går igenom i sin utveckling som berättare.
(Jag misstänker f.ö. att en anledning till att att folk överhuvudtaget har chansen att uppröra sig över Mary Sues är att så många amatörförfattare har möjligheter att nå en viss publik numera på internet, och det är ju en bra sak egentligen. ... Eller också inte. Hmm.)
Det här med pulp får mig att tänka på min favoritgenre av kung fu-filmer, nämligen "den godhjärtade hjälten blir provocerad så till den milda grad att det är helt berättigat för honom att använda sina super-kung fu skillz till att döda skurkarna långsamt". "Rape revenge"-filmer följer en liknande princip.
Serierna om Eva hamnar ofta nära den kategorin (förutom att hon inte brukar först försöka låta bli att använda sina super-streetfighting skillz), och man kan ju spekulera i varför jag har en förkärlek för en genre som sysslar med att utforska när våld kan vara berättigat ... XD
Det där med våld i serier är intressant, det var en diskussion om det på Kvaak nyligen. Jag vill ju gärna ha det så realistiskt som möjligt, men det kanske inte är så bra eftersom jag inte är så "bildad" i ämnet. Det kanske vore lättare att bara överdriva, så ingen skulle ha någon anledning att besvära sig.
Å andra sidan vill man ju vara ansvarstagande och visa att våld är farligt och inte alls kul. Men det är ju kul också! (Jag gillar slapstickslagsmål med osannolika vändningar, som i Tintin och Spirou eller i Chaplinfilmer...)
Eftersom du har en ganska hög gorefaktor i serierna om Eva så blir man faktiskt lite orolig för henne, trots att man vet att hon alltid vinner. Det funkar i alla fall på mig. Annars brukar ju problemet vara att man tröttnar på hjältar som är alldeles för överlägsna. (Jag har aldrig fattat grejen med Stålmannen, han är väl en Mary Sue/Gary Stu om någon!)
Tonårs-Mary-Sues, ohherrigud. Jag är inte tillräckligt mogen för att se den tiden i vitögat. Det var nog svartalferna som räddade mig ur det träsket.
Hjälp, tänk om Mochi är en Mary Sue...
Man får göra mycket research (på sig själv, helst) för att kunna skildra våld någorlunda realistiskt. Jag har vissa personliga erfarenheter, men kollar mest bara på en massa Hong Kong-filmer och läser våldsamma japanska serier.
Realistiskt våld kan ju också få helt bisarra och oväntat slapstickartade vändningar (se t.ex. Pulp Fiction). Vilket ju ibland gäller för verkligt våld. Det tycker jag personligen är mest intressant ...
Det vore ju tråkigt och (ännu mer) orealistiskt om Eva aldrig skulle skadas när hon hamnar i jobbiga situationer, och hon är ju ingen superslagkämpe, utan har bara lärt sig att slåss på gatorna, i livets hårda skola ... Så jag utgår alltid från att hon kan råka riktigt illa ut om hon gör något misstag.
(Den senaste våldscenen är förvisso mer slapstickartad, av dramaturgiska skäl - de hårdare striderna kommer senare i serien.)
Styggt, jag ser tendenserna i Mochi ... traumatisk barndom, rebellisk personlighet, alla gillar henne, klädd så som du önskar att du kunde gå klädd om du bara fick, ...
Skicka en kommentar