.
:: : NYHETER : :: : SERIER : :: : PERSONGALLERI : :: : BOKEN : :: : PRESSMATERIAL : :: : KONTAKT : ::

2007/07/06

Brevbärarblues: s. 4

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Vad är grejen med de här kontrasterande epåletterna?
Svar: De flesta statsanställda (sjukhuspersonal, poliser, socialarbetare, busschaufförer osv.) har uniformer med enkla röda epåletter på skjortor och jackor. Det är inspirerat av arméns uniformer, som har mer avancerade röda epåletter, och tanken är att de därigenom inte ska glömma slagordet "Tjäna folket!" - att de ska tänka på det allmännas väl snarare än sin egen personliga vinning.
Ting Yay och de andra brevbärarna är också statsanställda, men det är bara deras överordnade som har de röda epåletterna. På rent estetiska grunder har man valt att bibehålla brevbärarnas snygga helsvarta uniformer utan epåletter. Detsamma gäller för vissa andra kategorier av statsanställda. Långt ifrån alltid är det frågan om mindre "prestigefyllda" positioner: många kategorier av "lågprestigeyrken" (bl.a. gatsopare och vakter på offentliga toaletter) har prydliga uniformer med epåletter för att aktivt arbeta för att motverka yrkets negativa image.

Fråga: Förresten, är det här en sån där "manga-serie"?

Svar: Tecknings- och berättarmässigt är jag främst, och till ungefär lika stor grad, influerad av europeiska serier och japanska serier (i mindre grad nordamerikanska serier). Det här är vad som har blivit resultatet i mitt individuella fall (och det brukar växla lite mellan mina olika serier). Så om man vill sortera det under någon kategori kan man kanske kalla det för "euromanga" (men då i betydelsen "euro + manga", inte bara "manga gjord i Europa").
Serietecknare vars verk revolutionerade min värld och/eller gav mig stora mängder inspiration till min egen teckningsstil är Hugo Pratt, Jacques Tardi, Moebius, Bilal, Gipi, Katsuhiro Otomo, Masamune Shirow, Jiro Matsumoto, Sanpei Shirato, Takehiko Inoue, Dave Sim & Gerhard, samt Jaime och Gilbert Hernandez.

6 kommentarer:

ainur sa...

Någon kom med något jidder om att jag skulle vara mindre manga-inspirerad än du. Jag vet inte... jag tror själv att jag är det, jag ångestar i alla fall över sidor som inte är "mangaklippta". Men kanske det är skillnaden - dina kompositioner är mer "naturligt" japanska medan jag måste tänka till lite extra medvetet för att nå samma effekt?
Ändå tycker jag inte att mina serier liknar traditionella äventyrs-BD med humorinslag, jag är nog ganska påverkad av amerikanska superhjälteseriers sidlayout också (som i sin tur han influerats av manga). Så jag vet inte vad det är som folk tycker är "icke-manga" i mina serier.

(Andres tyckte att mina teckningar påminde om Acke. Han har så lustiga popkulturella referenser...)

ainur sa...

Förresten, jag måste sno profilformuläret som du har här i högerspalten, det är jätteroligt...

Tinet sa...

Hmm ... Jag funderar aldrig på om mina sidor är "mangaklippta", "BD-klippta", eller vad de nu kan vara. Jag har väl bara omedvetet kommit fram till en "klippningsteknik" som funkar bäst för mig, och eftersom japanska serier är så överlägsna :oD, eller för att jag har läst såna enorma mängder manga, liknar den väl mest just "mangaklippning".

Jag ser flera möjliga faktorer som kan förklara varför folk inte tror att du är lika mangainspirerad som jag:

1. Dina huvudpersoners utseende är inte lika stiliserat på samma sätt (jag har ju värsta "stora ögonen" och allt).

2. Det är svårt att förklara, men på nåt sätt har du mycket mer varierade berättartekniker. Jag har t.ex. så gott som aldrig rutor utan kompletta ramar (det har jag snott från Otomo). Eftersom du har en så varierad teknik är den svårare att placera (vem skulle tro att nån med influenser från superhjälteserier skulle göra en sån serie som Goldenbird?).

3. Innehållet - en äventyrsserie som utspelar sig i Europa borde väl vara en BD om det inte är klart och tydligt att den är något annat?! Medan en Hong Kong-filmliknande serie ju måste vara något asiatiskt.

4. Slapstick och verbal humor! Jag har knappt någon slapstick eller verbal humor. Min humor går istället mest bara ut på att folk dör eller skadas på sjuka sätt (som i Ichi the Killer) eller nåt i stil med "personlighetsbaserad" humor ("det är roligt för att det är Ting Yay i den situationen" - ofta går det ut på att nån väldigt mild och försynt person utsätts för en väldigt kall och rå person, och tvärtom, så att det blir lite roligt).

5. Det är nåt mer "plastiskt", "tredimensionellt" och "gummiaktigt" (på ett bra sätt) i dina rutor när man ser dem var för sig. I många japanska serier, och framför allt pseudo-manga, ser rutorna på nåt sätt "tvådimensionella" och "stela" ut när man tar dem ur sammanhanget. Det gör de inte i de flesta BD, kanske för att tecknarna ofta lägger så mycket vikt vid varje enskild ruta, och för att figurdesignen ofta är mer karikerande än stiliserande.

6. Du har mycket mer avancerade bakgrunder i rutorna än många mainstream-manga. Å andra sidan finns det ju massor av manga som har extremt detaljerade bakgrunder, men det är kanske inte vad svenskar tänker på spontant. Jag fuskar rätt mycket med bakgrunderna och försöker hålla dem vid ett minimum, eftersom bakgrunderna är det jobbigaste att tuscha (arhh, skraffering).

7. Gråtonerna - du har BD-aktigt "målade" gråtoner och inte bara rastertoner. (Jag har förvisso varken gråtoner eller raster, bara vansinniga skrafferingar.)


Hmm, ärligt talat, hur många serier har Andres läst? Vad har han för referensramar om han gör en sån jämförelse?? o_O

Tinet sa...

Just det:

8. Mochi.

För man FÅR inte glömma Mochi, oavsett sammanhanget ... z:o{

ainur sa...

Nejjh! Mochi är ju mitt manga-alibi! Annoying kawaii useless animal sidekick!

Men om Mochi är gjord av mochi, är Mochi kanske en Shmoo... amerikansk referens...

Fast ätliga kawaii sidekicks finns ju också i manga... duh...

Tack för listan, jag ska spara den och läsa igenom den i deppiga stunder... Det är inte alltid man inser själv vad som gör ens egna serier unika. (Speciellt när ingen ger en ordentlig feedback, snyft!) Gillade speciellt det där "gummiaktiga" - så tjugotal! (Ibland oroar jag mig för att Goldenbird inte är "tillräckligt" tjugotal. Men vad fan...)

Det är i och för sig sant, BD är fullt av små mestadels vita hundar som springer runt och löser mysterier tillsammans med husse eller matte. Milou, Idefix, Frankas bulldog, Spip - nej, vänta...

Tinet sa...

Nejj, inte en Schmoo!!!