Brevbärarblues: omslagsbild

Klicka för att se den i all sin härlighet.

Spetsinramningen är en skamlös stöld. Den här teckningens soundtrack är f.ö. Hot Kiss av Juliette and the Licks ...

Allt skulle vara bättre om InDesign inte kraschade var femte sekund. Kanske är det nåt skumt med dokumentet.

Brevbärarblues: s. 25

Klicka på bilden för att läsa.

Det här verkar faktiskt vara Evas och Ting Yays första kyss på alla möjliga sätt. Jag kan inte ens hitta några skisser där de skulle kyssas. Lite skumt. Men mina skissböcker är hur som helst för tomma för mitt eget bästa. Och det var nog först i Glasregn som det började bli uppenbart att det kanske finns lite ömsesidiga lovey-dovey-känslor mellan dem, trots allt ...

Här slutar Brevbärarblues! Strax börjar nästa historia (till vilken jag inte har kommit på någon titel än). Den är lite kortare. Och mycket sjukare. Hoppas jag.

Kek zung! Nu kan det ju dessutom kanske äntligen bli slut på mitt misshandlande av det kantonesiska språket. Jag hittade nämligen ordet "slut (film)" i en kantonesisk ordbok. (Yay för Internet!)
Det är väldigt pinsamt hur fel jag stavade det förut. Inte minst när en av komponenterna i det första ordet (劇 - kek) verkar vara tecknet för 'gris', vilket jag hade missbildat till oigenkännlighet. >:(:)(
Så nu textade jag det i vilket fall som helst digitalt, och förskönade det en aning med en av underbara GoMedias vektorer.

P.S. Hetaste seriekyssen som jag kan komma på just nu: Lucifer och Mazikeen i Sandman: Season of Mists.

P.P.S. Den som vill läsa hela Brevbärarblues från början i ett svep kan göra det nerifrån och upp på den här sidan.

Brevbärarblues: s. 24

Klicka på bilden för att läsa.

Evas kniv baserar sig på Laguiole-fällknivarna.

Bland annat för att det bara finns ett blad kvar på det här ritblocket blir nästa sida den sista på den här historien.

Brevbärarblues: s. 23

Klicka på bilden för att läsa.

Det kanske beror på att jag håller på att bli gammal, men jag har börjat lyssna på ljudböcker medan jag tuschar. Jag läste någon gång för många år sedan att Eric Shanower brukar göra det. Han kanske behöver något annat att sysselsätta tankarna med medan han håller på med sina maniska skrafferingar.
Och det funkar rätt bra för mig också, även om "Under Milk Wood" var så fantastisk att den var lite distraherande (fast jag hade gärna velat att vissa manliga figurer skulle ha hottare röster, så som jag själv alltid har föreställt mig dem).

Brevbärarblues: s. 22

Klicka på bilden för att läsa ...

Fråga: Heter de kinesiska kriminella organisationerna inte "triader"?
Svar: Ja, men det här är inte Kina, utan min fantasivärld. Fast jag håller nog med om att det är lite skumt med ett specifikt italienskt ord i en snarare östasiatisk kontext. Hmm. Nejj, det är ju inte alls specifikt italienskt (se kommentarerna). Yay för det mer allmänna begreppet "maffia"!

Brevbärarblues: s. 21

Klicka på bilden för att läsa.

(Just det - om någon inte skulle ha märkt det än så är den här serien mer eller mindre riktad till vuxna, och inte till barn ... Och inte till mina föräldrar heller, nu när jag tänker efter.)

Fråga: Säg inte att du också har förfallit till att ha tjejen ovanpå i alla sexscener där det är nåt fel?!
Svar: Nej, jag är väl medveten om detta tröttsamma missbruk av en av de bästa sexställningarna. Jag lovar, Ting Yay skulle inte känna sig bättre till mods om han var ovanpå. Nu var det bara mer sannolikt att de skulle vara i den här ställningen i den här situationen ...

Brevbärarblues: s. 20

Snart = nu!

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: WTF är det med den där flaskan i ruta 3?
Svar: Jag trodde att jag kanske skulle hinna tuscha klart den här sidan igår kväll innan jag gav mig av till konserten med mor ve ötesi. Men jag insåg att det finns ett förhållande mellan tid och kvalitet, och lyckades hejda mig åtminstone innan jag kom till den sista rutan.

Fråga: Vad är den grejen eller de grejerna som du själv tycker att du måste jobba mest på för att förbättra dina teckningsskillz?
Svar: Prioritet No. 1 är att INTE LUTA HUVUDET ÅT VÄNSTER när jag tecknar. Jag gör det omedvetet och folk och fä blir helt missbildade i teckningarna. Tyvärr märker jag det ofta inte alls om jag inte kollar på bilderna spegelvänt. (El Greco hade kanske ett liknande problem?)
Prioritet No. 2 är att på något sätt hitta till sinnestillståndet där jag har bra "flyt", så att allt bara blir jättebra vad jag än gör. Tyvärr går det inte att tvinga fram, men kanske man kan träna sig till det, eller locka fram det med yttre incentiv, som nyupptäckt musik som är så bra att "flytet" helt enkelt chockas fram.

Fråga: Börjar det inte bli dags att skaffa en ny penna till textningen?
Svar: Jo ...

Brevbärarblues: s. 19

Klicka på bilden för att läsa.

Spänningen tätnar ...

Brevbärarblues: s. 18

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Varför ser den här sidan så jävla kass ut??!!! (Liksom även den här sidan, btw ...)
Svar: Jag fokuserar hellre på det positiva, nämligen att jag överhuvudtaget klarar av att teckna med en annan människa i samma rum. (Fast när det är Ilan kanske det inte är så jobbigt, förutom kanske för honom, eftersom jag blir helt sjuk i huvudet när jag tuschar.)

Brevbärarblues: s. 17

Klicka på bilden för att läsa.

P.S. Jag sköljer aldrig riset (utom när jag kokar ris till sushi). När folk ser det kan de tycka att jag är väldigt konstig.

Brevbärarblues: s. 16

Yay, två nya sidor på samma dag! (Igår hann jag bara nästan tuscha klart s. 15.)

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Jag trodde att du hade fått nog av de där sorteringsfacken förra gången (på s. 5)?
Svar: Uppenbarligen inte. Fast det var på nåt sätt inte riktigt lika jobbigt att tuscha dem den här gången. Kanske för att de bara förekom i tre rutor istället för fyra. Eller för att jag är lite mer autistisk idag. Ibland gillar jag att sysselsätta mig med monotona saker, iallafall om resultatet blir något fint.

Fråga: Är de där kassarna från Marimekko eller nåt?!
Svar: Nja, möjligen "Maomekko" ...
(Kassarna är för övrigt rödvita, Nicoles väggar är mellanblå, och Eva har en rosa tröja på sig. Ah, ラブリー färgkombination.)

Fråga: Varför har Eva ett så jävla snett leende?
Svar: För att de allra snyggaste människorna i hela världen har sneda leenden. Exempel:



(İlhan Mansız och jag)

Brevbärarblues: s. 15

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Är hasch den enda drogen som Nicole använder?
Svar: Nej. Det finns en anledning till varför hon alltid går i långärmat.

Brevbärarblues: s. 14

Klicka på bilden för att läsa.

Vid det här laget har jag faktiskt hela synopsis för den här historien ganska klart för mig.
(Om jag tillbringade en mindre andel av min fritid med att springa efter byxtyg kanske den skulle bli klar så småningom också. Men ibland är det inte bara så att ens eget liv inspirerar ens serier, utan man kan i sitt eget liv bli inspirerad av sina serier också ...)

Brevbärarblues: s. 13

Tjahh, det tog igen ett bra tag innan jag fick den här sidan gjord. De som för fan borde ta sig i kragen och prioritera sina serier mer räcker upp handen:



(Fast det är också viktigt att demonstrera mot militärjuntan i Burma, som jag gjorde igår.)

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Vem är det som skäller på Ting Yay?
Svar: Det är hans storasyster. Men jag ska inte spoila för mycket ...

Brevbärarblues: s. 12

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Vem är damen (?) i ruta två?
Svar: Det är Mademoiselle Jade, som på sätt och vis är föreståndarinna på bordellen. Hon övervakar allt det praktiska i huset - från anställningarna till städningen.
Många av figurerna här förekommer också i ett slags parallellt universum i min andra serie Drivgods. Så här såg Mademoiselle Jade ut när jag ritade henne i Drivgods 1998 ... (fast av nån anledning blev hon "Madame" på engelska).

Bordellerna drivs av staten, och är å ena sidan tänkta att fungera som ett "säkert" och "trivsamt" ställe för prostituerade att arbeta på och torskar att köpa sexuella tjänster på. Å andra sidan genererar de också inkomster till staten. De prostituerade betalar hyra för rummet där de arbetar (och i många fall också bor), och de betalar ganska mycket skatt på sin förtjänst. Dock har de ändå lite mer än genomsnittet i nettolön. I bottenvåningen finns också en restaurang där torskar kan äta och dricka till sitt hjärtas belåtenhet.

Ibland önskar jag att Eva skulle tapetsera om i sitt rum. Det är så ansträngande att rita dit varenda jävla putto.

Brevbärarblues: s. 11

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Vad är det här för ställe där Eva bor?
Svar: Det är ett slags flickpensionat eller kommunalt boende, där fyra personer delar på varje rum. De har gemensamma kök, toaletter och duschrum. Hyran är billig, men eftersom i princip alla hyror överallt är billiga genom statlig subventionering, är problemet snarare att överhuvudtaget få tag på en bostad i de överbefolkade storstäderna med sin skriande bostadsbrist. Därför är sådana här lösningar vanliga.
(Bostadsfrågan är förstås också en anledning till varför Eva blev så jätteglad av det här telefonsamtalet ...)

Brevbärarblues: s. 10

Klicka på bilden för att läsa.

Tinet + skraffering = big love

Sen jag kom till Berlin har jag upptäckt att jag använder mer graffiti i mina stadsbilder. Man vänjer sig vid det, och dessutom är det fint. För de kantonesiska graffitimålningarna här tog jag bara lite ord på måfå ur ett lexikon, och kluddrade till dem så mycket att det förhoppningsvis inte märks hur kass min handstil är, eller för den delen vad det egentligen står. (Jag talar inte kantonesiska, fast jag gärna skulle vilja. Trots att jag har kollat på så mycket Hong Kong-film är det enda jag kan säga på kantonesiska något i stil med "Vi är i trubbel!" ...)

Här är en gammal fabrik i mitt grannskap som inspirerade byggnaden på den här sidan lite (men jag orkade faktiskt inte göra den helt i tegelsten):

Brevbärarblues: s. 9

Klicka på bilden för att läsa ...

En lång period av skrivkramp bröts plötsligt när jag fick för mig att lyssna på tre skivor av PJ Harvey som jag av någon oförklarlig anledning aldrig hade lyssnat på förut.

Ursprungligen hade jag tänkt att den här scenen skulle vara helt annorlunda. Men för några veckor sedan insåg jag att det inte funkade. Tyvärr hade jag då ingen aning om hur det skulle vara istället. Det kom jag på först igår.

Skrivkramp är väldigt frustrerande, men för det mesta är det bäst när jag inte tvingar mig att rita nåt som jag vet är bara skit, utan väntar tills det där magiska ögonblicket när jag plötsligt vet precis hur det ska vara, även om det kan ta veckor och månader tills det äntligen kommer.

Brevbärarblues: s. 8

Klicka på bilden för att läsa. Som vanligt.

Ilan var här på besök och var allmänt inspirerande. Pretty Girls Make Graves och John Frusciante hjälpte mig tuscha.

Men jag kommer inte på några frågor eller svar till den här sidan just nu ...

Brevbärarblues: s. 7

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Jag har läst Glasregn, och den där frisyren ser väldigt bekant ut ...
Svar: Javisst, det här är alltså Chérie, vars peruk Nicole lånade i Glasregn när hon och Eva spanade efter seriemördaren. Peruken är förresten rosa.

Chérie är nu också med i persongalleriet, även om hon är en rätt marginell figur och inte nödvändigtvis kommer att dyka upp mer efter det här.

Brevbärarblues: s. 6

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Kommer det att bli mer våldsförhärligande i den här serien så småningom, eller blir den lika tråkig som Udda tisdag?
Svar: Spänningen stiger ...

Fråga: Hur fick du idén till den här serien egentligen?
Svar: Först och främst ville jag förstås berätta om hur Eva och Ting Yay möttes. Jag stötte på låten Damn! I Wish I Was Your Lover av Sophie B. Hawkins på ett av mina uråldriga blandband, och versen "I had a dream I was your hero" gjorde det plötsligt helt uppenbart under hurdana omständligheter de mötte varandra.
Sen har jag på sista tiden allt oftare konfroterats med folk som inte tror på romantisk kärlek, eller inte tror på "kärlek vid första ögonkastet", och Ting Yay i den här berättelsen förkroppsligar mitt svar.

Brevbärarblues: s. 5

Posten sorteras och Yuan Ku dyker upp igen.

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Vem är Yuan Ku?
Svar: Yuan Ku är killen till höger i första rutan. Han är också med i Asfaltspeglar, den första serien om Eva (publicerad i Tunguska #0).

Fråga: När utspelar sig det här egentligen?
Svar: Den här episoden utspelar sig ett tag innan Asfaltspeglar. De olika episoderna är ganska vinjettartade och löst sammanhängande, men de står ändå i ett tidsförhållande till varandra. Det har till exempel förflutit en del tid mellan Asfaltspeglar och Glasregn (den fjärde serien om Eva, publicerad i sitt eget fanzin). Förhållandet mellan Eva och Ting Yay har nämligen utvecklats lite - i Asfaltspeglar betalar Ting Yay uppenbarligen fortfarande för hennes sällskap, medan de i Glasregn är tillsammans utanför hennes arbetstid (och hon har täckt för övervakningskameran i sitt rum).

Fråga: Jag är brevbärare, och jag känner mig lite kränkt i min yrkesstolthet över hur gigantiska de där facken är.
Svar: De där facken var bland det mest ansträngande som jag har tuschat sedan metalltrappan i Blyläppar (Evas eskapad #2, publicerad i Tunguska #1). Det hade blivit helt fasansfullt om jag hade gjort dem i realistisk skala.

Fråga: Varför är alla brevbärare män?
Svar: I det här landet har brevbäraryrket inte evolverat till ett klassiskt låglöneyrke i ett kapitalistland (dvs. med kvinnlig majoritet bland utövarna). Det här samhället är inte kapitalistiskt, men ändå ojämställt, fast på ett lite annorlunda sätt, och det är här ett klassiskt "manligt" yrke. Men det finns kvinnliga brevbärare också, de syns bara inte på bilderna.

Fråga: Varför är det så mycket män i den här serien?
Svar: Att ha med män i en serie kan vara ett bra sätt att få in mer känslor i berättelsen.
Okej, jag skämtar - men ungefär så stod det i en gammal "lär dig teckna serier"-handledning som Seriefrämjandet delade ut på Bokmässan någon gång på 1990-talet. Fast det stod "kvinnor" och inte "män".
Men ärligt talat oroar jag mig lite över hur alla män som jag nånsin har med i mina serier mest bara är antingen love interests eller kanonmat. Om de får mer nyanserade roller, eller t.o.m. huvudroller, är det bara för att de då egentligen är manifestationer av mitt mansideal, dvs. att de är love interests i vilket fall som helst.
Å andra sidan speglar det bara min verklighetsuppfattning. Och det görs ändå redan så mycket serier som handlar om män, så jag kan ju bidra till att uppväga den obalansen.

Brevbärarblues: s. 4

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Vad är grejen med de här kontrasterande epåletterna?
Svar: De flesta statsanställda (sjukhuspersonal, poliser, socialarbetare, busschaufförer osv.) har uniformer med enkla röda epåletter på skjortor och jackor. Det är inspirerat av arméns uniformer, som har mer avancerade röda epåletter, och tanken är att de därigenom inte ska glömma slagordet "Tjäna folket!" - att de ska tänka på det allmännas väl snarare än sin egen personliga vinning.
Ting Yay och de andra brevbärarna är också statsanställda, men det är bara deras överordnade som har de röda epåletterna. På rent estetiska grunder har man valt att bibehålla brevbärarnas snygga helsvarta uniformer utan epåletter. Detsamma gäller för vissa andra kategorier av statsanställda. Långt ifrån alltid är det frågan om mindre "prestigefyllda" positioner: många kategorier av "lågprestigeyrken" (bl.a. gatsopare och vakter på offentliga toaletter) har prydliga uniformer med epåletter för att aktivt arbeta för att motverka yrkets negativa image.

Fråga: Förresten, är det här en sån där "manga-serie"?
Svar: Tecknings- och berättarmässigt är jag främst, och till ungefär lika stor grad, influerad av europeiska serier och japanska serier (i mindre grad nordamerikanska serier). Det här är vad som har blivit resultatet i mitt individuella fall (och det brukar växla lite mellan mina olika serier). Så om man vill sortera det under någon kategori kan man kanske kalla det för "euromanga" (men då i betydelsen "euro + manga", inte bara "manga gjord i Europa").
Serietecknare vars verk revolutionerade min värld och/eller gav mig stora mängder inspiration till min egen teckningsstil är Hugo Pratt, Jacques Tardi, Moebius, Bilal, Gipi, Katsuhiro Otomo, Masamune Shirow, Jiro Matsumoto, Sanpei Shirato, Takehiko Inoue, Dave Sim & Gerhard, samt Jaime och Gilbert Hernandez.

Brevbärarblues: s. 3

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Kommer serierna att vara handtextade också i boken sen? (Snälla, säg nej!!!)
Svar: Nej. Som man ser suger jag på att texta för hand. Däremot är jag jättebra på att texta digitalt (det är en av sakerna som jag gör för att försörja mig). Men jag har inte riktigt hittat Det Perfekta Typsnittet för textning av de här serierna än (kanske jag får göra ett själv som baserar sig på min handstil), så jag låter de här sidorna vara handtextade så länge.

Fråga: Finns det någon vettig titel på den kommande boken än?
Svar: Inte än. Vem vet, jag kanske kommer på en superbra titel till episod #7 sen, som kan bli titeln för hela boken också. Jag skulle gärna vilja kunna kalla den för "Eva", men föga förvånande finns det redan serier som heter så, t.ex. har Comes ju ett lagom knäppt album med den titeln (inte lika ofrivilligt komiskt som La Maison ou revent les arbres, dock).

Fråga: Ogillar du Didier Comes serier?
Svar: Nej. Jag tyckte faktiskt att L'Arbre-coeur var riktigt bra när jag läste den nån gång i tonåren - men bara fram tills slutet, som gjorde mig arg på Comes.

Brevbärarblues: s. 2

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Hur mycket av den här serien är plagiat på Hiroyuki Tanakas film Postman Blues (1997)?
Svar: Inte så mycket alls. Titeln är i princip samma, och även här innehar en tafatt brevbärare den manliga huvudrollen, men annars är det här nog något helt annat.
Jag såg filmen innan jag började jobba med serien, i hopp om att få inspiration. Den har nämligen ett koncept som jag gillar, men tyvärr gillar jag inte verkställandet särskilt mycket ... Filmen är lite tråkig och opersonlig, och har dessutom ett fruktansvärt orättvist slut. :'(

Brevbärarblues: s. 1

Här börjar Evas eskapad No. 5 - Brevbärarblues (som egentligen är en flashback).

Klicka på bilden för att läsa.

Fråga: Vad är de här "nazidarwinisterna" för några?
Svar: En politisk ungdomskultur i storstäderna som har sammanställt sin ideologi ur socialdarwinism, nationalsocialism och nyliberalism. Frustrerade i ett statssocialistiskt samhälle där de inte får kalla sig "bättre än andra" och "konkurrera fritt" ger de sig ut om nätterna och "går på jakt" efter personer som de anser vara "lägre stående". I deras klädstil, som är inspirerad av nazi-estetik och kapitalistiska länders "business-stil", ingår ofta rosa skjortor, slips och loafers. Staten försöker genom en rad program leda in dessa förvirrade ungdomar på rätt bana. I folkmun kallas de "nazidarwinister", men själva kallar de sig för "Det Är Dags" eller "Den Rosenröda Revolutionen". Det finns (än så länge icke bekräftade) misstankar om att deras ledare skulle få finansiellt stöd från vissa organisationer i kapitalistländer.